Jag har en känsla inom mig. En känsla som igentligen inte borde existera i min värld.
Detta är en känsla av missnöjdhet. En känsla som mer eller mindre finns med mig varje dag. På något sätt.
Jag kan inte komma ihåg en dag någon frågat mig hur jag mår då jag kunnat svara bra..
Det känns som om det altid är nått som tynger mig, något som altid vilar på mina axlar. Ett evigt måste.

Jag känner mig otillräcklig. På ett sätt som är jobbigt att förklara med ord.

Jag borde vara lycklig. För jag har mycket som andra saknar..

Kanske är det bara så att mycke vill ha mer?
Kanske, kanske inte.. Eller så är det för att jag lever under en ständig stress. Stress från min omgivning.
Inte från personer direkt, utan från skola, jobb, ekonomisk tillvaro.
En press att alltid behöva prestera och alltid nå upp till de krav som samhället ställer på en.

En press som skapar en känsla av att aldrig räcka till, aldrig vara tillräckligt bra.

Berömm varandra, krama varandra och visa dem i din närhet att du tycker om dem.
Dem förtjänar att veta. Kanske ka det hjälpa en bit på vägen, så dem får känna att de är bra..


Over and out..